En Shar-Pei’s liv

Ja tiden flyger fram. Nu har jag haft Dixi i snart 10 månader och hon är världens goaste, vad skulle jag göra utan hemme. Mammas älskling.

Jag skaffade katt för en litet tag sig och dom är så mysiga. Dom leker, sover och äter tillsammans. De är de bästa kompisarna. De är skönt.

I dag har jag och Dixi varit i rastgården där träffade vi två vovvar, två killar som vi busade massor med. Golden killen Lenon och Boxer killen som jag nu inte kommer på va han heter.

Mammas älsklingar är så söta

Neo är nu i nangiala. Springer & leker med sina nya vänner. Han tittar ner på oss med sina bruna ögon & viftar så där lite som han brukar med sin svans. Skickar varma mulpussar till oss alla. Han saknar oss redan men han fick de bästa i livet.

Här är de sista bilderna på Neo innan vi åker till veterinären

Sista dagen

Neo och jag sov bra under natten och vi vaknade tidigt och dagen började som alla andra dagar i hans liv. Fick vänta på att mamma har gjort sig i ordning sen är det morgon prommenad. Då han inte är i sitt esse så blev det en kort prommis. Han kissade på sina vanliga ställen och sedan gick vi in igen.
Efter någon timme kom mormor upp och hälsade på oss. Hon och morfar hade åkt hela vägen från Öland för att kunna vara hemma och ge mig stöd och få säga hejdå till deras första barnbarn. De blev en del tårar och en massa pussar på Neo. Efter ett tag kom Katrin över och hälsade på med Alice. Jenny kom senare och sa hejdå till honom oxå.

Jenny va med och hämtade honom när vi åkte ner till Elisabeth i Borås. Neo’s extra mamma. Han har spenderat många dagar med Jenny både hemma hos henne och på klubben. Jenny har varit ett stort stöd i mitt liv då hon hjälp mig att uppfosta Neo. Tack Jenny till allt stöd jag fått. De va tufft att jenny kom upp och hälsade på för de blev så definitivt när hon kom. De sista bilderna som togs på mig och Neo är det jenny som har tagit hemma hos mig. Tack jenny.

Tiden rann verkligen iväg i för fort. De var dags att åka och hämta min mamma för att åka till veterinären. Tror inte jag haft mer ångest någonsin i mitt liv.

Hos veterinären

Väl hos veterinären så kände jag mig ganska lugn, mamma tog Neo in på rummet och jag tog allt med betalningen först. Neo var väldigt orolig när jag gick men vart nöjd när jag kom tillbaka igen.

Jag hade med mig Neo’s blåa filt som han fick samma dag som vi hämtade honom. Ja la ut filten på golvet och satte mig på golvet och la filten mellan mina ben. Satte Neo på filten. Han ville inte lägga sig ner så han fick sitta. Djurvårdaren kom in och gav honom en lugnande spruta. Han kämpade emot som vanligt, så som han gjort alla gånger så vi varit tvugna och söva honom efter alla på hopp han varit med om, när han väl vart trött så ja jag honom ner mellan mina ben, han hade ryggen emot mig med rumpar mot höger ben och huvudet på mitt vänsta ben. Jag tog hans huvud och la de på mitt ben och så klappade jag honom. Nu blev allt så otroligt påtagligt, nu är det verkligen dags då brast de och jag började gråta, ja fullkomligt hejdlöst de va ingen hejd på tårarna. Ja tog tag i hans lösa skin och kramade de som om han va på väg att rymma från mig. Klappade honom från huvud till svans, undermagen och ner på benen.
Nu är det inte långt kvar tänkte jag, då kom djurvårdaren in och kollade att han sov och kom in och satte kanylen på honom och frågade om hon skulle skicka in veterinären. Jag tänkte att de är lika bra varför vänta. Någon minut senare kom hon in och gav honom första sprutan. Hon pratade lite med mig, de va samma veterinär som jag träffade i tisdag då vi tog blodproverna.
Sedan gav hon honom den andra sprutan, jag tittade hela tiden på sprutorna för att se hur mycket hon hade gett honom. Hon väntade några minter sedan tog hon fram stetoskopet och lyssnade tror hon väntade någon minut till efter de och kollade igen men jag vet inte eftersom jag vill de här läget grinade igen. Sedan sa hon nu har hans hjärta sluta slå. Efter de att hon gått ut så grinade som jag aldrig grinat i mitt liv.

MIN ÄLSKLING ÄR BORTA.

Jag höll honom i min famn när han hjärta slutade slå. Hans huvud låg i min hand och jag pussade på honom på mulen. Satt där länge och klappade på honom och under hela tiden från den lugnande spruta så tänkte jag på alla roliga stunder vi haft. Som när han fick sina tok ryck på gräsmattan, när han blev rädd för fisken på bryggan eller han konstiga dumheter i rastgården. Jag ville inte släppa honom. Höll ett hårt tag i hans huvud och la handen runt mulen. Jag och mamma sätt där på golvet. Efter ett tag bad jag att få en stund själv med honom för att säga hejdå.

La honom till rätta på sin blåa filt. La mig bakom honom och kramade om honom och pratade med honom om livet och hur mycket jag kommer sakna honom. Flyttade runt så jag låg på andra sidan och tittare på honom. Pussade på honom och pratade lite mer. Tog en tass i taget och pussade på den. Pussade på mulen och sedan på magen där han va rakad efter ultraljudet. När jag kände mig reda gick jag mot dörren och vände mig om och sa till honom “mamma älskar dig” “mamma kommer sakna dig” sedan gick jag ut till min mamma i väntrummet där vi satt en strund och innan vi åkte gick jag in igen för att säga mitt sista farväl. Han fick en ny omgång pussar på tassarna, mulen och magen.

Sen lämnade jag min älskling, de va tufft och jätte jobbigt att behöva gå utan honom.

En den av en dikt som jag gillar säger allt om hur jag känner för min älskade Neo

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.”

Utdrag ur en dikt av W. H. Auden

Efter en massa vändor fram och tillbaka i huvudet och samtal med min mamma så kom jag fram till att jag MÅSTE ringa och beställa tid för att ta bort honom redan i morgon. BUHU!!! Skulle mer än gärna behålla honom en dag till men stackar mår så dåligt att jag inte vill att han ska lida mera. Imorgon kl 14.30 kommer jag åka till veterinären för att ta bort min älskade lilla bebis.

De som inte fick hända har hänt. De absolute sämsta resultatet jag kunde får av ultraljudet kom. Neo är super sjuk. Han har cancer i levern, han har systor i hela levern, den är förstorad och det finns verkligen inget att göra, det är avlivning som är den enda utvägen ur detta.

Oj va detta va jobbigt!
Vad ska jag ta mig till!

Frågade hur jag skulle göra, ska jag åter komma efter helgen eller vad ska jag göra. Fredrik veterinären svarar att tror inte att han lever så länge. Vilken chock. Okey jag hade fattat att de va allvarligt redan innan hade haft de på känn att något va fel men hoppet är det sista som sviker än. Ok då bestämde jag mig för att ta hem honom och fundera på hur och när jag ska ta bort honom. FY SJUTTON!!!!, trodde inte de skulle komma nu. De är det sista jag behövde att min älskade lilla guldklimp skulle bli sjuk och behöva avlivas så tidigt i sitt liv.

Om jag grinade en massa i går ska vi inte snacka om va jag har gjort i dag. En hel ocean med tårar. Varför min bebis, VARFÖR  VARFÖR VARFÖR. Vill bara skrika.

Efter de att vi kom hem så dumt av mig tog jag trappan upp till lägenheten och fick dra upp honom sista biten för trappan för han orkade inte. ok då han fick ju kämpa lite då vi höll fast honom för att kunna ta ultraljudet. Han fullkomligt kollapsade på golvet i hallen och där låg han i säkert 2 timmar. Jag satt i min fotölj och grinade och tittade på honom i hallen. Fy sjutton fy sjutton, de finns inte ord för vad jag känner i detta läge. VARFÖR VARFÖR!

Idag va vi på Värmdö Djurklinik för att ta blodprov och göra en rutin kontroll av Neo då jag tyckt att han blivit sämre efter några veckors funderande på varför han vissa dagar inte ville äta ordentligt och framför allt kissade han mycket mer och längre än han brukade.

Vill inte på kliniken så tog vi blodprov och vi tog en prommenad då vi väntade på resultaten och gud va han va slö, han ville verkligen inte gå. Tur att Dixi är så snäll. Hon har inte varit på honom så mycket alls den senaste tiden. Trots att hon är valp har hon varit lugn med honom.

Kom tillbaka in till veterinären och hon berättar att han har väldigt dåliga lever värden tycker att vi ska snarast boka in ett ultraljud för att kolla om vi kan se något på levern så vi vet hur vi ska fortsätta. Hon hittar en tid redan i morgon till oss så jag tar den.

Väl hemma börjar fundera på hur det är med min lilla kille och tycker att han verkligen ser sliten ut. Tänkter mer och mer på vad som händer om jag får ett dåligt svar på ultraljudet. Fy sjutton de vill jag inte tänka på alls just nu. Tänk om min kille inte kommer att över leva detta. Ååååå nej de får inte hända.

Vet inte hur jag tog mig hem igentligen från kliniken då jag grinade floder, jag tog mig hem och satte mig i fotöljen och grinade så jag kippade efter andran flertalet gånger, fy de är så jobbigt att inte vet vad som igentligen händer.

Imorgon kommer jag få svar och då får jag se vad som händer.